Jag tycker deras sätt att beskriva aktiv dödshjälp stärker det som jag känt tidigare. Att det kanske inte är hjälp med att dö som är det viktigaste frågan utan om det finns tillräckligt med hjälp för att leva. Visst låter det vackert och humant med att hjälpa någon få slut på lidandet i slutet av sitt liv men jag tycker inte frågan är så enkel. Något som skribenterna verkligen sätter fingret på. De som är för aktiv dödshjälp tycker jag borde ställa sig frågan om landstinget skall ha en vårdguide och en självmordsguide på nätet. Dessutom så kommer jag ihåg alla de starka reaktioner som programmet Uppdrag granskning fick när de tog upp de självmordsguider som finns på nätet. Ställen där man erbjuder recept och droger för att hjälp andra att ta sitt liv. Är detta något som vi från samhället skall se som varje persons rättighet och som en helt legal verksamhet, för vad är egentligen skillnaden om man nu vill avsluta sitt eget liv?
Krassman, In Your Face
6 kommentarer:
Krassmans inlägg är i en falsk dikotomi när han säger ”Den friske har tusen önskningar – den sjuke har bara en”. Önskningar är fint att ha men alla måste förhålla sig till verkligheten. Folk kan inte välja om de är sjuka eller inte och vetenskapen kan inte lösa alla problem. Faktum är att den sjuke bestämmer sina egna önskningar, inte Krassman. En av dessa önskningar kan vara döden i ljust av alternativet – ett liv i fullständigt och oåterkalleligt lidande. Det är inte ett enkelt val mellan sjuk och frisk individen kan faktiskt önska något Krassman vill neka individen – aktiv dödshjälp.
Krassman gör sig därefter skyldig till ytterligare ett logiskt felslut, en falsk analogi. Han menar att det finns tillräckligt många likheter mellan själmordsguider på nätet och aktiv dödshjälp för att göra en direkt jämförelse. Ponera att argumentet gällde abort? Är det samma sak att lägga ut en guide på nätet om hur man aborterar ett foster i hemmet eller att bli erbjuden professionell hjälp? Vill man dra analogin länge så kan man fråga sig varför en kvinna ska ha rätt att hindra ett nytt uppkomsten av ett nytt liv men inte bestämma över hennes egets livs slut? De flesta ser felaktigheten i att argumentera på detta sätt. Att det är oansvarigt att ge råd om hur man tar livet av sig på nätet är en helt annan fråga.
Krasmman verkar även se en konflikt mellan god vård och införandet av aktiv dödshjälp. Även detta är en klassik invändning mot aktiv dödshjälp. Man ska fokusera på att ge möjligheten att leva, livshjälp inte dödshjälp. Återigen gör Krassman skyldig till en falsk dikotomi. Antingen fokuserar man på livet eller döden. Varken i Nederländeran, Belgien, Schweiz eller Oregon och Israel där aktiv dödshjälp har införts kan man se att vården har försämrats efter införandet av möjligheten till aktiv dödshjälp. Dessa två står inte i kontrast till varandra. Synen på döden är fortfarande präglad åldriga religiösa föreställningar som tiden har sprungit förbi i Sverige. Det är människan som bestämmer över död och liv – inte åldriga föreställningar om fudsomligeter skrivna av för och med getskötare.Jag är därför glad att Statens medicinsk etiska råd har gått fram i frågan om läkarassiterade livsslut.
Krassman går vidare med det klassiska argumentet om att döden inte går att ångra. Där har Krassman helt rätt, men det han inte säger är att ingenting i livet går att ångra. Man kan som bäst reparera viss skada som har skett. Men vad händer när man inte kan reparera skada? Vad är alternativet för den vars endast och oåterkalleligt är ett fruktansvärt lidande? Att döma någon till ett liv i lidande kan heller inte ångras.
Läkarförbundets etiska råd uppdaterade sina riktlinjer 2007 om att passiv dödshjälp är godtagbart. Alltså att inte sätta in livsuppehållande åtgärder i en svårt sjuk patient. Med Krassmans måste man fråga sig om vi ska förbjuda passiv dödshjälp och abort.
Man kan förespråka Krassmans idé om att aktiv dödshjälp inte borde vara tillåtet. Men man kan inte göra det med Krassmans argument.
Hej Kristian!
Du skriver: "Att det kanske inte är hjälp med att dö som är det viktigaste frågan utan om det finns tillräckligt med hjälp för att leva."
Detta är förstås medicinens huvuduppgift. Jag tror att alla instämmer i det, oavsett vilken uppfattning man har om aktiv dödshjälp.
För såvitt jag har förstått saken, så är väl aktiv dödshjälp någonting som är tänkt att tillgripas först när det inte finns tillräcklig hjälp för att leva?
Man måste också tänka över frågan varför alls vi måste tänka att liv till varje pris ska upprätthållas - även om det innebär att utsätta någon för ett omänskligt och grymt lidande (t.ex. Krabbes syndrom).
Så frågan om aktiv dödshjälp tycker jag själv blir aktuell först när det inte längre finns något hopp om ett gott liv; vare sig psykiskt eller fysiskt.
Och varför i ett sådant läge egentligen vägra människor att få avsluta sitt lidande? Dvs., vilka är de kvarstående skälen för förvägrandet i ett sådant läge?
Mvh
Anders
Anonym: Jag vill tacka vår anonyme kommentator för sina synpunkter och vill gärna, likt vår anonym kommentera synpunkterna utifrån det som vi alla måste förhålla oss till, nämligen verkligheten. Att den där Krassman inte bestämmer över någons önskningar är väl uppenbart och om jag nu gjort några sådan antydningar så ber jag så mycket om ursäkt för detta. Att många som idag lever på vår jord önskat sig själva döda är väl ingen nyhet men att låta en annan person avsluta sitt eget liv är dock något annat. Anonym verkar i sin iver glömt att aktiv dödshjälp inte är något verk gjort av en individ utan en handling som genomförs av en annan.
Anonym väljer sedan att bygga vidare sitt resonemang kring abort frågan. Abort är något som är reglerat i lag och dessutom så är det ett ingrepp som berör två och inte bara fostret. Ponera att det inte gäller abort, eftersom det inte gör det och ge mig istället ett svar på vad som är de avgörande skillnaderna på aktiv dödshjälp för att avsluta en individs lidande som är tillräckligt frisk för att ta sitt eget liv än att hjälpa en sjuk som inte kan ta sitt eget liv?
Anonym gör sedan en koppling mellan att möjligheter till aktiv dödshjälp inte påverkar vårdens utförande. Anonym har säkert hyllmeter med utredningar som visar att vården i länder som erbjuder aktiv dödshjälp inte påverkat vården som andra vårdtagare får men det är tunt med hänvisningar från anonym. Att vården förändras i form av kostnader och andra prioriteringar måste väl för de flesta vara uppenbart om man inför aktiv dödshjälp. Aktiviteten tyder på en handling till skillnad från passivitet. Den palliativa vården vi har i Sverige utvecklas hela tiden och det är ingen som vill att vården i livets slutskede skall vara ovärdig. Jag förstår inte varför det skall vara individens rätt att kräva att någon annan skall ta dennes liv, vi vet ju vem det är som lever kvar med själva gärningen.
Sedan väljer anonym att skriva om skador som inte går att reparera och vad alternativet är för de som har dessa skador, i sitt fruktansvärda lidande och att döma en person till liv i lidande inte kan ångras. Det är här vår anonyma skribent faller djupt i respekt skalan. Är det så anonym ser det att vården straffar alla skadade som räddas men får men för livet. Alla exempel på personer som har stöd dygnet runt och lever sitt liv med glädje verkar inte vara intressant utan mer som ett problem, eftersom det är ett lidande enligt anonym. En människosyn som jag inte delar och knappast ett rumsrent argument till att införa aktiv dödshjälp. Hur sedan anonym lyckas få mina invändningar mot aktiv dödshjälp till att man skall förbjuda passiv dödshjälp och abort är en gåta så jag ser gärna att anonym gör ett förtydligande av vart jag yrkat på detta.
Anders: Kloka tankar från en klok kille. Som du vet så tog Läkarförbundets etiska råd riktlinjer 2007 om att passiv dödshjälp är godtagbart. Vilket betyder att alls liv inte till varje pris ska upprätthållas. Något som inte är så konstigt med tanke på hur det fungerar i vården i verkligheten under en längre tid.
Jag ser ett problemet i vem som skall stå för avgörandet och just kunna säga att det inte finns något hopp om ett gott liv; vare sig psykiskt eller fysiskt. Vad är ett gott liv? Vad kommer vården och forskningen kunna erbjuda i framtiden? Vem vet detta och skall stå med ett avgörande som skall kommuniceras till patienten så att den skall ta ett beslut att någon annan skall avsluta dennes liv.
Och vad är ett lidande Anders? Vi har lätt att sätta oss in i andra människors öden och smärta men vem är det som avgör att tillvaron är ett lidande och vad är det som gör att det blir lättare om aktiv dödshjälp finns. Att i slutfasen ligga i sjuksängen på morfin och inte ens känna sin egen kropp kanske är ett lidande men varför skall då någon behöva avsluta det liv som ändå kommer att avslutas av sig själv?
Att avsluta ett lidande behöver inte betyda att livet måste avslutas. Den palliativa vården ligger mycket långt fram och vi skall inte ersätta denna utveckling genom att låta andra avsluta någon annans liv, aktivt. Hade Dr.House haft aktiv dödshjälp som en lösning på att avbryta lidande och hopplöshet så hade det nog inte blivit någon serie.
Krassman är en intellektuell dvärg, vilket framgår väldigt tydligt när det handlar om svårare frågor som denna. Både anonym och Anders E redogör på ett alderles utmärkt och tydligt sätt vad det här egentligen handlar om.
Själv skulle jag dessutom vilja lägga till principen om rätten att bestämma över sitt eget liv, samt den mänskliga biten om att slippa lida i livets slutskede.
Spiff: Förlåt mig Spiff, det heter faktiskt småväxt. Dessutom så handlar detta inte om att endast bestämma över sitt eget liv. Det handlar om att någon annan skall nu avsluta det samma, men det kanske du hade koll på. Om du nu står för rätten att bestämma över sitt eget liv betyder det att du inte har något mot självmords guider?
"Min död är min"
Skriver Cordelia Edvardson i dagens Svd, http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2207475.svd
och hon fortsätter..
"VÄRDIGT SLUT Makten över sitt liv och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheterna."
"Den som förvägrades rätten till sitt liv kan finna det särskilt obarmhärtigt och orättfärdigt att även nekas rätten till sin död. Eftersom jag har tämligen unika erfarenheter på området ber jag att få höras som expertvittne i den pågående debatten om rätten till läkarassisterat självmord.
Låt mig börja med utkastet till en novell som aldrig blev skriven. Novellen skulle handla om en ung kvinna i min egen, dåvarande, ålder, 30 plus. Det är en flammande, fullkomlig höstdag, den vackra och mycket välklädda kvinnan promenerar lugnt, samlat och målmedvetet under den snörräta alléns gamla träd som slösar sin röd-grön-gyllene färgprakt över hennes väg mot en vit, herrgårdsliknande byggnad med välavvägda, klassiska proportioner. En byggnad ”dit en spårhund ej vägen fann”, och aldrig skulle finna, tänkte hon flyktigt.
Här väntade henne frihetens frid, självmordet som på tyska ibland kallas för Freitod. Mördade gjorde man någon annanstans – där, på den plats varifrån hon befriades för länge sedan, men som hon kanske aldrig lämnade. Lövens prassel under fötterna känns som en förtrolig välkomsthälsning.
Novellen blev inte mer än ett utkast. Själv stod jag mitt i livet, nej, rusade genom det, glufsade det i min utsvultna kropp och själ. Några självmordskliniker var, så vitt jag visste, ännu inte uppfunna, men det var just till en sådan den unga kvinnan var på väg. Nej, hon led inte av någon obotlig sjukdom eller sorg, inte heller av leda eller spleen. Tvärtom, hon uppfylldes av en nästan upprymd sinnesstämning, som den som har träffat sitt val, sitt alldeles egna val, som ingen kan ta ifrån henne. Min död är min.
Det var långt, långt senare som jag förstod vad jag ville säga med min novell, och varför den har följt mig i omkring femtio år. Ungefär lika länge som ett gulnat tidningsklipp som jag bar i min plånbok.
Det var berättelsen om livslång vänskap, två gamla män som möttes i den enes ståtliga villa för att äta en utsökt middag, dricka ett gott vin och en fin konjak till kaffet. När de hade önskat var andra god natt satte sig värden vid pianot och spelade – ja det måste väl ha varit Bach – medan hans vän drog sig tillbaka till gästrummet på övervåningen. Till tonerna från Bach tömde han bägaren som stod på nattygsbordet. Han var ”färdig och beredd” (ur Bachs Krezstabskantat). Han led av en obotlig sjukdom, och som läkare visste han att dess förlopp kunde bli utdraget, och i varje fall mycket plågsamt. Men en nådig försyn hade också försett honom med ett yrke som gav honom tillgång till de medel som kunde skänka honom en stilla, försonad död. Hans vän var underrättad och införstådd.
Så vitt jag minns inträffade detta i USA och ansågs värt en tidningsnotis eftersom det var tal om att åtala vännen för ”medhjälp till självmord”. Kanske borde man i stället ha tänkt på det anglo saxiska uttrycket ”a friend in need is a friend indeed”.
Jag borde kanske redan för femtio år sedan ha begripit vad mitt novellutkast och min fascination av berättelsen om de två gamla vännerna ville säga mig. ”Den snörräta vägen ...” visst, den snörräta vägen från rampen i Auschwitz till gaskamrarna. På min post vid lägerporten, med uppgift att springa ärenden åt SS, hade jag sett dem dag efter dag, äldre män och kvinnor, unga kvinnor med ett barn på armen och alla, alla barn från den ny anlända transporten. Alla de som sedan länge hade förlorat makten över sina liv och nu fördes, föstes, till sin död.
Ännu var det inte min tur men snart, mycket snart skulle jag avkrävas lydnadshälsningen: ”Schutzhäftling A 37 09 meldet sich zur Stelle”. Efter att ha berövats rätten till mitt liv skulle jag nu överlämna makten över min död i andras händer. Till denna död!
Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka för vägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse. Givetvis kan ingen läkare tvingas att lämna Nådens kalk på mitt nattygsbord när jag så önskar. Inte heller kan jag be några av mina vänner, och naturligtvis inte mina barn, om denna sista tjänst – såvida jag inte har bergfasta garantier för att varken läkaren eller vännerna gör sig skyldiga till straffbar handling när de slår vakt om min frihet och värdighet.
Det behöver kanske inte sägas att mitt resonemang inte begränsar sig till de av Förintelsens överlevande som delar min uppfattning. Makten över sitt liv, så långt detta är möjligt, och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheter som tillkommer alla av kvinna född.
Naturligtvis är jag medveten om att rätten till ”hjälp till självhjälp” i livets slutskede kan, och kommer, att missbrukas. Men det gäller ju all lag och rätt som stiftas i samhällskontraktets och den mänskliga samlevnadens namn.
I Sverige ser vi till exempel, i namn av kvinnans rätt till makten över sin kropp, abort som en rättighet. Personligen skulle jag inte vilja ha det på annat vis, men jag är också medveten om att denna rättighet kan missbrukas. Jag tvivlar inte på att det finns fall då unga flickor eller vuxna kvinnor av förälder eller barnafäder medels psykisk eller/och fysisk tortyr tvingas att genomgå en abort, som alltid är en smärtsam process, trots att de helst ville föda och behålla barnet.
Skall vi för den skull avskaffa eller inskränka aborträtten? Eller bör vi erkänna att den absoluta rättvisan och rättfärdigheten inte låter sig lagstiftas fram ens i denna ”den bästa av alla tänkbara världar”? Jag, som lärt mig att vara rädd för alla världsliga anspråk på det absoluta och deras omänskliga följder, jag väljer det senare alternativet, det ofullkomliga och bristfälliga, och därmed erkännandet av våra mänskliga villkor.
Cordelia Edvardson fick på söndagen stipendium ur Timmermansordens fond till Bo Setterlinds minne. Hon utkom förra året med boken ”Berättelser från gränsen” samt en pocketutgåva av ”Bränt barn söker sig till elden”.
Mycket bra skrivet tycker jag/S
Skicka en kommentar