Med anledning av artikeln i NT gällande vårdnadsbidraget så tänkta jag blogga om min syn på varför jag är mot vårdnadsbidraget och varför jag inte tycker det inte skall införas. Mitt första inlägg handlade om sveket mot jobblinjen, det andra om kvinnofällan. Varje kvinna som väljer vårdnadsbidraget gör ett val som påverkar alla kvinnor oavsett om dom befinner sig på arbetsmarknaden eller inte, och om dom har barn eller inte. Idag så ifrågasätts föräldraledighet och vårda av sjukt barn på ett helt annat sätt än för ett antal år sedan och hur många av er har inte hört talas om blivande arbetsgivare som frågar "om man tänker skaffa barn". Varje kvinna som väljer ett bidrag istället för att stå till arbetsmarknadens förfogande kommer att bidra till att ytterligare påverka alla kvinnors ställning på arbetsmarkanden och befästa bilden av att det alltid är kvinnan som är normen för att ta hand om barnen. Sverige är ett jämställt land om man jämför med många andra men det är fortfarande så att kvinnor tjänar mindre än män och att lönerna är lägre i kvinnodominerade yrken.
Att välja ett bidrag för att vara hemma med sitt barn istället för att arbeta påverka självkart den enskildes löneutveckling och framtid, det förstår ju alla. Men att det även påverkar alla kvinnor är däremot något som många missat i debatten kan jag tycka. SvD har presenterat kartläggning från Stockholms län där vårdnadsbidraget är som mest utbrett. Den kartläggning visar som att nio av tio föräldrar som utnyttjar bidraget är mammor. Kartläggningen visar även som de tidigare rapporter att intresset att gå på vårdnadsbidrag är "svalt", vilket i sig är en underdrift. Jag skulle vilja säga att det är iskallt. Hittills är det två procent av andelen möjliga hushåll som går på vårdnadsbidrag, alltså aningen färre än de 15 procent som regeringen gissade sig till när det infördes. Det är helt enkelt inte en lösning som lockar de moderna barnfamiljerna.
Gammelmedia på detta:
DN,
Krassman, In Your Face
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar