"Både bland läkare och åklagare känner man nu den professionella integriteten ifrågasatt. Men saken rör inte bara två viktiga yrkeskårer utan också oss alla som framtida patienter. Om sjukvården blir alltför återhållsam med lindrande insatser kan många fler döende få uthärda sina sista dagar i svåra kval och smärtor."
Jag delar naturligtvis dessa farhågor. Daniel skriver även i sin artikel att den senaste veckans meningsutbyten kring Astrid Lindgren-fallet tyder på att gällande rätt inte riktigt klaffar med de riktlinjer som sjukvården följer. Min fråga blir vad han tycker att man skall göra åt detta problem? I detta fall med Linnea som Daniel referera till som Astrid Lindgren-fallet så är Daniel Tarschys analys solklar, det rör sig om palliativ behandling och palliativ sedering. Något som jag har lite svårt att förstå med tanke på att lejonparten av förundersökningen fortfarande är belagd med sekretess. Daniel avslutar med dessa rader sin artikel:
"Hägglund varnar för förhastade åtgärder, och sådana bör förstås undvikas. Men en större risk ligger nog i det permanenta uppskovet". Denna typ av beslut fattas med all säkerhet inom sjukvården i Sverige varje dag. Jag kan förstå att önskemål på direktiv och regler för varje tänkbar och otänkbar situation skulle vara att föredra men jag tycker ändå det är märkligt att detta inte har kommit fram på ett tydligt sätt tidigare. Det krävdes att en barnläkare skulle bli häktad misstänkt för dråp för att rösterna från läkarkåren blev högljudda. Att Daniel Tarschys artikel är till för att öka trycket på socialminister Göran Hägglund är uppenbar, om detta är bättre för frågans lösning istället för att som tidigare lägga trycket på kammaråklagare Elisabeth Brandt är jag tveksam till. Jag kan nog lungna Daniel Tarschys oro med att fråga inte är bortglömd från politikens håll, men låt nu arbetet med att klarlägga vad som skedde med Linnea den där dagen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus ha sin gång.
Krassman, In Your Face
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar