Moderata ropen skalla tjo faderalla, lika för alla
Självklart så är detta en del av planen från högern att minska det fackliga anslutningraden och där med arbetstagarnas inflytandet. En stunden så skall man frigöra människan och förespråkar valfrihet i alla lägen, men det beror ju på vem det gangnar tydligen. De borgerliga ändamålen helgar medlen och Sven-Otto Littorins argument för obligatoriet är mer retorisk fyndighet än en beskrivning av verkligheten. Han säger att har du en bil och ska köra den måste du ha en trafikförsäkring. Har du jobb och lön ska du ha en arbetslöshetsförsäkring.
Vi får väl se när den borgerliga A-kasse skatten kommer eftersom vi fick en skatt på trafikförsäkringen för drygt ett år sedan. Att förbättra anställningsskyddet för våra abetstagare är väl inget Littorin funderat på. Själv tror jag det skulle fungera som att bilarna och förarna skulle bli säkrare och bättre och inte så många skulle behöva använda sin bilförsäkring eller kosta samhället i resurser.
Makan bloggar om att jag inte behöver googla mig själv varje timma.
Anki bloggar om inte mindre en tre grejer idag.
Erik skriver om att behöva blocka kommentarer.
Krassman, In Your Face
2 kommentarer:
Det är en märklig diskussion tycker jag som grundar sig i att a-kassan varit så hårt kopplad till arbetsmarknadens parter och framför allt facket, trots att den sedan länge till största delen finansieras via skattsedeln - även idag med de höjda avgifterna är det ändå skattebetalarna som står för det mesta av notan.
Naturligtvis vore det rimliga att alla är med och betalar solidariskt fullt ut, även i en del som nu utgör avgifter. Om det sedan sak genom att a-kassan helt och hållet blir en skatteangelägenhet eller om vi ska fortsätta med den uppdelning av finansieringen som vi har idag, det är en öppen fråga men personligen lutar jag åt en helt skattefinansierad lösning, det är mer enhetligt och konsekvent och rimmar bättre med en syn på ett skydd mot arbetslöshet som en gemensam offentlig angelägenhet precis som vård och omsorg är det.
Det är inte många som ifrågasätter att alla ska vara med och betala för vården, även de som inte tror att de kommer att bli sjuka eller skadade och behöva ta vården i anspråk. Lika naturligt borde det vara att vi alla är med och betalar för trygghet mot arbetslöshet, i stället för att som nu vissa rent egennyttigt kan ställa sig utanför som bedömer riskten för sig själva att drabbas som liten.
Att facket är emot beror på att man är rädd för att tappa medlemmar eftersom man hittills varit de som administrerat a-kassorna trots att man sedan länge inte finansierar dem mer än marginellt. Men facket måste se detta som en struktuell förändring av samhället och anpassa sig och visa att de behövs för de som arbetar snarare än de som inte arbetar. Med de hot mot löntagarna som tornar upp sig i takt med den allmänna globaliseringen och efter de uppmärksammade Laval- och Rüffert-domarna i EG-domstolen torde det inte vara så svårt att legitimera sin existens även i framtiden.
Att nyliberaler inom Svenskt Näringsliv är emot beror i stället på deras individualistiska ideologi där solidariska lösningar och skattefinansiering per definition är något dåligt.
Att sossarna är emot beror på att det är ett borgerligt förslag och den traditionellla kopplingen mellan s och LO.
Men i ett modernt globalt samhälle där marknaden får allt större möjligheter att flytta verksamheter mellan länder och ingen riktigt kan förutsé var arbetslösheten ska slå till nästa gång, där bör a-kassa utgöra en del av de grundläggande offentliga trygghetssystemen, inte som nu vara en försäkring som vissa inte har råd att vara med i eller där de som löper störst risk att bli arbetsklösa också straffas med de högsta avgifterna. Det är ett system och en situation som påminner om det amerikanska vårdsystemet, ett system som bevisligen inte fungerar.
Mats Dagerlind: Mycket bra inlägg måste jag säga. Känner ändå att jag bör kommentera ett par. Ser vi till finansieringen av vård och omsorg så görs det via kommunal och landstingsskatten som betalas av i princip alla. Förslaget om den nya A-kassan baserar sig på att de är de som har jobb som skall betala, en viss skillnad med andra ord.
Det är inte bara de fackliga organisationerna som är kritiska utan även arbetsgivarna men självklart så måste fackföreningen se detta som en utmaning, precis som det är att 400 000 valt att lämna A-kassan efter det att den borgerliga regeringen höjt avgiften till den samma.
Självklart är vi emot förslaget eftersom bakgrunden till den borgerliga arbetsmarknadspolitiken syftar till att försvaga arbetstagarens ställning på arbetsmarknanden. Vi ser inte hur detta skulle förbättra individens, företagens eller Sveriges konkurrens i denna globaliserade värd som vi befinner oss i. Det samhälle där marknaden får allt större möjligheter att flytta verksamheter mellan länder har vi befunnit oss i under årtionden och de omställningar som skett där får man väl ändå säga att Sverige klarat rätt så bra om vi ser till många andra länder som agerar på samma marknader som vi gör.
Att sitationen ser ut som den gör idag med att vissa inte har råd att vara medi A-kassan är baserat på politiska beslut tagna av den borgerliga regeringen, vi skall inte glöma det. Det kan vi väl även säga om det amerikanska vårdsystemet. Till sist då, det är politiska beslut som är baserade på ideologiska ställningstaganden som givit situationen idag. Din syn känner jag baseras mer på enlighet och konsekvens på ett skydd mot arbetslöshet men A-kassan är ju inte idag ett skydd mot arbetslöshet utan en omställningsförsäkring vid arbetslöshet.
Jag kan tycka att vi bör göra en omprioritering av stödet till alla anställda. Har sett siffror någon gång som visar att det ekonomiska stödet är fördelade 70 - 30 när det gäller insattser vid arbetslöshet och före arbetslöshet. Något säger mig att siffrorna bör vara det omvända. Idag nyttjas A-kassan i snitt i 78 dagar av de som använder den och om man skall ha denna försäkring eller inte tycker jag ändå skall avgöras av individen och inte staten.
Skicka en kommentar