Min recension av Tokmoderaten

För en tid sedan så uppmanades ett antal av oss nördar i bloggosfären att göra en recension av den ständigt bekräftelse sökande Fredrik Antonsson och hans blogg Tokmoderaten. Igår så publicerade Antonsson min recension av hans karaktärsfyllda blogg. Nedan finner ni den i sin helhet.

"Vad driver denna dåre?" Det var den första frågan som jag ställde mig själv efter att misstag klickat på en länk till bloggen med namnet Tokmoderaten. Jag som själv har en dragning till att provocera och att provoceras läste med skräckblandad förtjusning ett antal inlägg. Inlägg som kryllade av sexistiska uttryck, manschauvinistiska attribut och basunerade konservativ bunker-höger inspirerad av Gösta Bohman.

Jag hade ”smygläst” detta partiorgan under någon månad när vi blev vänner på riktigt. Vi blev alltså vänner på Facebook, sedan dess så har vi även träffats IRL vilket naturligtvis grumlat mitt sinne något nu när denna vedervärdiga blogg skall nagelfaras. Bloggen Tokmoderaten är en extremitet som sitter på kroppen av en sann tokmoderat. Den är burlesk i sin ton men håller en extremt högre nivå på sitt poetiska anslag och jag har till och med klassat en del av de allt för långa inläggen som epos.

I sin politik kallar gärna Fredrik Antonsson sina politiska antagonister som undertecknad, Johan Westerholm och Peter Andersson som cykloper och partimegafoner, något som han faktiskt har fog för att göra. Tokmoderaten är en nagel i ögat, på alla. Han är kärleksfullt kritisk till sitt eget parti, stundom med konststycket att inte visa någon kärlek alls. Vi från oppositionen avskyr honom, och det gör även hans eget parti.

Tokmoderaten är i mångt och mycket omgiven av samma mystik som skvallertidningen Se & Hör. Den läses av alla, har en upplaga på närmare 150 000 exemplar, men ingen tror på det som skrivs i den. Vad som fängslar mig i Antonssons skrivande är främst tre saker.

Det utvecklade och engagerade språket.
Det är personligt och ger en god inblick i en människa med en trasig själ, men långt där inne så finns det ett hjärta, av sten. För att ibland visa på en känsla och en äkthet som gjort att jag tillsammans med denna tokmoderat skrivit en debattartikel och publicerat i gammelmedia där vi tog avstånd mot främlingsfientlighet och rasism.

Föraktet.Tokmoderaten hatar Mona Sahlin. Detta är tveklöst Tokmoderatens akilleshäl. Detta gör att seriositeten i bloggen och skrivandet stundom hamnar i ett löjets skimmer. Antonsson tror att sitt hat är befogat och håller sin linje. Det kan uppfattas hedrande att en kapten går med skutan i djupet men det är ingen framgångsfaktor för sjöfarten i stort. Antonsson seglar dock för den borgerliga flottan vilket är glädjande.

Ständigt i opposition.
Antonsson är inte stolt, och han är inte nöjd. Sin bitterhet mot sina egna och mot andra ger Tokmoderaten en progressivitet som är ingen annan moderat bloggare förunnat. Kent Persson, Mary X Jenssen och Carl Bildt kommer aldrig att uppfattas som progressiva i Tokmoderatens sällskap. Han kommer att ha ensamrätt på detta tills den dagen han blir anställd att skriva Bildts blogg, vilket är en av hans innersta drömmar.

Jag läser, länkar, talar och umgås med Tokmoderaten. Han ger mig nya perspektiv och utmanar min politik. Genom mitt förhållningssätt mot denna bloggande trätobroder och synthkusin har mitt politiska engagemang stärkts. Jag är nu mer socialdemokrat än jag någonsin varit och skördar ideligen nya framgångar i mitt politiska arbete - tack vare bloggen Tokmoderaten.

Kristian Krassman