Kärnkraftsdebatten i Sverige ligger i startgroparna och nationens främste kärnkraftsförespråkare, Jan Björklund, tog några första trevande steg till en debatt med sin antagonist Åsa Moberg under gårdagens Aktuellt. Ett drag han säkert ångrar många dagar och kvällar framöver. Oavsett detta så grävs nu skyttegravarna djupare för var dag som går mellan känkraftsvänner och kärnkraftsmotståndare. Ingenstans har jag sett dessa två mötas i debatten med ömsesidig respekt och tolerans, och nej, jag är verkligen inget undantag. Den där Antonsson är ju bara för mycket alltså.
Men precis som i frågan om licensjakten på varg så är det ytterligheterna som hörs mest och verkar avgöra det mesta i debatten. Skillnaden är väl dock att licensjakten på varg har ett tydligare mandat i Sveriges riksdag än vad utbyggnaden av kärnkraften har. Själv trodde jag att debatten om kärnkraften skulle nå sin kulmen efter nästa kalla vinter med skyhöga el-priser. Men med den pågående katastrofen i Japan så tror jag att den största prövningen för Sveriges energipolitik redan här.
De rödgröna hade ambitionen att efter en valseger 2010 bjuda in de borgerliga partierna till överläggningar kring kärnkraftens framtid, så blev det inte. Nu tuppfäkas det med pekpinnar om vad som är passande och inte att göra under den pågående krisen, men uppenbart är att debatten kommer att komma, oavsett vad man önskar sig se med Sveriges kärnkraft. Men när skall då politiken ta sitt ansvar? Att tala om reglering och säkerhetsuppdateringar är inte att ta ansvar för frågan. Men det är inte heller att ta ansvar att säga att kärnkraften skall avvecklas när så ges tid och möjlighet utan att höja priser och sätta industrin i konkurs, för när kommer det egentligen att ske fullt ut?
Likt vargfrågan så får tyvärr ytterligheterna i debatten styra, och nu krävs det att prestige läggs åt sidan och de som konsekvent ägnar sig och problembeskrivningar får lämna förhandlingsbordet. Oavsett om man valde "linje" i folkomröstningen 1980 eller om man just tecknat sitt första el-avtal så är jag övertygad om att man förväntar sig att politiken tar sitt ansvar och hittar lösningar för hur vår energi skall utvinnas i framtiden, och skapar spelregler som sträcker sig längre än till nästa val.
Jag är övertygad om att man kan kombinera kärnkraftskramande med kramande av förnyelsebara energier, om båda ges utrymme och att båda får tala, precis som i vargfrågan. Oavsett vad som nu kommer att ske i Fukushima så kommer detta vara ett startskott på en debatt här hemma i Sverige. Jag är emot kärnkraften och jag kommer vila först när sista reaktorn tas ur bruk, men om jag skall uppleva den dagen så måste jag nog ändra strategi och ingång i frågan. För om sanningen skall fram så verkar denna fråga vara Sveriges motsvarighet på Gazaremsa, och då duger det inte med nya bosättningar eller Qassam-raketer.
Gammelmedia på detta:
DN / DN2 / Aftonbladet / Aftonbladet2 / SvD / SvD2 / Expressen / Expressen2 /
Nymedia på detta:
Pezter / Kommunisternas blogg / Annarkia / Jinge / Röda Malmö / Alltid rött alltid rätt / Dummokraten / Thomas Böhlmark / Svensson / Fredrik Frengeur / Johan Westerholm /
Krassman / In Your Face
4 kommentarer:
Jag tror att tvåpartisystemet i Sverige är en parentes och att vi snart kommer att ha ett öppnare politiskt landskap igen. Vi kommer då att ha möjlighet (och tvingas) att söka skiftande allianser i olika frågor. I ett sådant landskap finns det ingen mening med att skaffa sig fiender med en onödigt hård retorik. Samtidigt måste man förstås visa var man är oenig, så att väljarna kan lägga sin röst i enlighet med deras egen uppfattning.
Jag tror därför att det politiska samtalet skulle tjäna på att bli mer resonerande och samtidigt tydligare. Vi skall inte försöka skyla över våra åsikter av rädsla för att vissa inte håller med om dem, men samtidigt skall vi inte idiotförklara de som tycker annorlunda.
I kärnkraftsfrågan är detta kanske extra viktigt. Dels för att den är partiklyvande, vi måste alltså diskutera den med meningsmotståndare som är våra parivänner och hos vilka vi skall kunna söka stöd i framtida situationer. Men även eftersom frågan är så grundläggande att den förtjänar en bred politisk uppgörelse.
Jag tror att det finns möjlighet till en sansad och saklig debatt. Alla inser att vi behöver energi, och ingen tycker det är bra med kärnkraftsolyckor eller läckande slutförvaringsanläggningar. Samtidigt är det en fråga som är mycket känslomässig, vilket skapar möjlighet till en hetsig och oresonlig debatt, en debatt som skapar vänner och fiender för en lång tid framöver.
Tiotusenkronorsfrågan är då bara hur man skapar en sansad debatt, och hur man undviker invektiv och känslomässiga överdrifter. Är man engagerad i en fråga är det inte alltid helt enkelt att se att den andre inte är en ondsint idiot, men man har nog ett ansvar för att försöka, och kanske ibland snälltolka och fråga en gång till innan man tar i med stora retoriksläggan.
Har läst detta blogginlägg flera gånger utan att riktigt fattat vad du vill säga. Det är jag som är dum får vi utgå ifrån. Men kommentaren måste nog bli: Och?
Att det ända sen omröstningen 1980 funnits två läger som inte egentligen talat med varandra är ju ingen nyhet. Och jag minns den bittra debatten innan omröstningen (ja, jag är sååå gammal ;-)). Många hårda och oförsonliga ord yttrades mellan mig och mina vänner med olika syn. Problemet med omröstningen var ju att det INTE fanns ett klart "JA" alternativ. Det var "NEJ", "KANSKE" och "NJAEE VET INTE?!".
Nu kommer denna i ämnet inbyggda bitterhet upp till ytan igen, tyvärr. Men å andra sidan är det ju en debatt som behövs - fast med lite mer saklighet. Och så länge som vi "dumme Schweden" HAMSTRAR jodtabletter så är det väl en liten chans att få en saklig debatt. Snart kommer väl löpsedlar med "STRÅLNINGSATTACK FRÅN JAPAN" och "KÄRNKRAFTSSVEK" att dyka upp skrämma upp Svenne Banan i Hökarängen...
@PeO
Men broder PeO, du har ju ändå förstått min poäng. Hur länge skall blockpolitiken få avgöra Sveriges energipolitik. Vi verkar var det enda landet i världen som låter en mandatperiod avgöra energipolitikens utformning.
Blockpolitiken måste brytas upp och nu måste det levereras lösning istället för att lappa och laga. Sätt samman en kärnkraftskommission som tar tag i frågan och hittar en politik som sträcker sig över blocken och längre än fyra år i taget.
Debattartikel från Krassman på ämnet kommer inom kort, ville inte föregripa alla mina bra idéer i blogginlägget och det var därför jag gick lite som katten kring het gröt. Säkert därför du inte fattade poängen med inlägget.....
Skönt att få veta att man inte är så dum som man tror då. En långsiktig lösning har ju som du skriver inget med de olika partierna att göra, egentligen. Det är viktigare än så. Detta är en infekterad fråga på många plan som nog inte löses i en hast. Samt att vi måste inse att en kombination av olika enegergikällor under en längre period är ett måste.
Skicka en kommentar