I artikeln beskrivs sjukhuset som en mussla som mer eller mindre har slutit sig. Likt kollegorna till den dråpmisstänkta barnläkaren så sluts leden och den ofantliga offentligheten inom det offentliga bli obefintlig. – Personalen behöver arbetsro, man har varit besvärad av den starka mediala uppmärksamheten och är negativ till besök, säger presschefen Klas Östman på Astrid Lindgrens till SvD.
Personalen vittnar om otydligt ”diktatoriskt” ledarskap, ryktesspridning, hög stressnivå och ständig underbemanning nämns ofta. Påtaglig är också rädslan för att uttala sig offentligt. Jag känner igen formuleringarna, har själv använt dom på en av mina egna arbetsplatser tidigare och vad de innehåller för mig. För mig handlar det om att som anställd oroa sig mer över organisationen och arbetsplatsen än arbetsuppgifterna. För mig handlar det om att vada i ett knähögt hav av tappade sugar. För mig handlar det om en fort men fel mentalitet som får fäste i de anställda och en skenade personal omsättning.
I min värld kan dessa formuleringar och problem beskrivningar härledas till ledarskapet. Den känsla som artikeln vittnar om blir generell för hela sjukhuset men jag vägrar tro, och hoppas inte att alla anställda upplever det så här. Den senaste personalenkäten vittnar om att saker och ting inte står rätt till men den vittnar även om att allt i huset inte är sjukt. De problem som finns tror jag kommer att lösa sig först när man från sjukhusledningen, landstinget och myndigheter tar de beslut som måste tas. En intressant artikel på många sätt och den skapar hos mig fler frågetecken än vad jag hade tidigare kring Astrid Lindgrens barnsjukhus. Oavsett dess syfte så kommer det komma mer i media om det sjuka huset där den ofantliga offentligheten inom det offentliga blivit obefintlig.
Gammelmedia på detta:
SvD
Nymedia på detta:
Det klena yttre, JJ.n
Krassman, In Your Face
4 kommentarer:
Kom in på Närakuten i Astrid Lindgren barnsjukhus med ett barn som behövde sys några sting.
Synet som mötte mig påminde närmast om ett afrikanskt fältsjukhus.
(Nåja på afrikanska fältsjukhus gör man åtminstone en snabb bedömning och prioritering av inkommande patienter precis när de kommer...).
Här var det ta en nummerlapp och vänta på tur att bedömmas och prioriteras.
Väntrummen är smockfulla av skrikande hostande och gråtande barn med hög feber, 8 av 10 har svininfluensan. Förtvivlade föräldrar försöker bädda in barnen pannor med kalla omslag. På toaletterna är både tvål och handsprit slut. Jag påpekar detta, men en halvtimme senare är det fortfarande inte påfyllt. I stället för att göra ett väntrum för barn med skador eller andra åkommer än feber och svininfluensa hänvisas alla till samma väntrum. Viruset flyger tjockt i luften när barnen hostar rakt ut i luften och på barnen bredvid (t.ex tjejen med stukad fot).
Som sagt det enda som detta kan jämföras med är sjukhus i flyktningläger.
Behöver jag säga att snitttiden i kön innan bedömning och prioritering var 2 timmar?
Anonym då jag jobbar i vården
Kanske ska man granska hela Karolinska sjukhuset, till synes förebild och stolt ledare för svensk sjukvård. Hur är det då i verkligheten på akutmottagning och avdelningar? Attitydprobelm, personalflykt, misstag och felbehandlingar kan gälle hela sjukhuset och inte bara barnsjukhuset. Orsakerna? Dåligt ledarskap och outbildad och omotiverad personal kan vara några faktorer. Karolinska har nyligen förlorat rätten att utbilda specialistsjuksköterskor. I en tidningsenkät nyligen svarade 60-70% att man inte litar på svensk sjukvård längre. I Östeuropa krävs det mutor och i USA en dyr försäkring för att få en god och trygg sjukvård. Som svensk känner många sig utsatta och totalt rådlösa utan någon utväg att påverka, när man blir sjuk och hjälplös. Detta sagt av en sjukvårdsarbetare med 30 års erfarenhet
Är en av ganska många som fått byta arbetsuppgifter efter att ha framfört ktitik mot ledningspersoner på ALB. Ingen kritik tycks kunna ges utan att den ska ses som ett sabotageförsök mot en självgod ledningsstruktur, man blir kategoriserad som motarbetande. Reaktionen skulle kanske mer likna den i en diktatur. Man lär sig att hålla tyst. Och inte berätta om de risker patienter utsätts för, och som inte leder till ändringar i rutiner. Anonym? You bet.
Tänk på allt och alla som våra skatter skall räcka till.
det är bättre att sattsa på områden som ger ekon över världen om hur generösa o duktiga vi är.
Skicka en kommentar