Hägglund är utan skuld, och kastar gärna sten

Idag så drar partiet som önskar bygga Sveriges framtid på en politik hämtad från 1900-talets begynnelse, med en fast tro att att homosexuella inte skall har rätt att ingå äktenskap och att det är bättre att erbjuda föräldrar skattefinansierat bidrag för att stanna hemma med barnen istället för arbeta. Under rubriken "tvång är tvång - inte jämställdhet" äntrar Göran Hägglund ringen och frustande tar han sig ann hela den rödgröna oppositionen i ett frontalangrepp kring jämställdheten.


Hägglund kan nog räkna med en kanonad av repliker på ämnet jämställdhet eftersom jämställdhet knappast är att se som deras paradgren, vilket även Hägglunds artikel bekräftar. I sin världsbild så handlar politiken om att inte förändra det som Hägglund definierar som valfrihet. Den handlar om att förvalta det som finns, och på vissa områden dessutom motverka de jämställdhetssatsningar som görs. Det som gestaltar den totala valfriheten för Hägglund är föräldraförsäkringen.

Vi kan väl konstatera att om föräldraförsäkringen skulle införas idag, så skulle den blivit delad mellan mamman och pappan. Att föräldrar vet vad som är bäst för deras barn måste vara en förutsättning. Något som jag också ser som en förutsättning är att alla föräldrar vet att barnet skall ha rätt att träffa båda sina föräldrar. Trots denna vetskap, som jag förutsätter, så har andelen pappor som tagit ut föräldrapenning har stagnerat de senaste tre åren. Knappt 44 procent av alla som var inskrivna som föräldralediga i Sverige 2007-2009 var pappor. Papporna tar ut drygt 22 procent av föräldradagarna, en ökning med knappt en procentenhet från år 2008, allt från TCO:s pappaindex.

KD som är att se som den starkaste rösten inom tokhögern tillsammans med valda delar av Svensknäringsliv vill inte se kvotering i bolagsstyrelser eller en individualiserad föräldraförsäkring. Enligt Hägglund är oppositionens jämställdhetspolitik ett utfall för att tvinga människor att vara politiskt korrekta. Vad hans egen politik på området jämställdhet syftar till framgår dock inte. Att inte vilja öka andelen pappor som tar ut tid med sitt barn, att inte vilja se fler kvinnor i bolagsstyrelser, att inte vilja att homosexuella skall kunna ingå äktenskap ser jag inte som någon hög ambitionsnivå på området.

Hägglund skriver i sin artikel följande fråga: "Är det rätt och riktigt att politiker tvingar folk till helt andra livsval än vad de själva uttryckligen har valt – även om valen i sig är helt godtagbara och människor själva känner sig helt nöjda med dem?" På sin hemsida skriver KD följande: "I den kristdemokratiska traditionen med stark betoning av alla människors lika värde och betoning av mänskliga fri- och rättigheter finns en stark idémässig grund för jämställdhet, som innebär att alla människor ska kunna utveckla sin fulla potential och att båda könen får makt över sina liv. För att uppnå detta krävs att de strukturer, attityder och traditioner som försvårar och förhindrar verklig jämställdhet undanröjs".

Frågan jag ställer är om Hägglund och Kristdemokraterna är om beredda att leva upp till sina vackra ord och undanröja de strukturer, attityder och traditioner som förhindrar verklig jämställdhet. Eller skall de nu hävda att deras egna politiska ambitioner är något som tillkommit för att vara ett parti som till synes verkar vara politiskt korrekt. Hägglund lurar ingen med sin tomma retorik kring den rödgröna jämställdhetspolitiken och om han tror att han är utan skuld och kan kasta första stenen i jämställdhetspolitikens glashus, trots att hans egen politik inte ens lever upp till de eget satta ambitionerna.

Gammelmedia på detta:
GP

Nymedia på detta:
Peter Kullgren , Fru bråttoms blogg , Aron Modig , Basses hörna ,

Krassman, In Your Face