Läste Anna-Lena Haverdahls artikel i SvD och får en känsla av att hon inte vill ha svar på frågorna som Linneas föräldrar, åklagaren, jag själv och sjukvården behöver få svar på. Med tanke på rubriken trodde jag artikeln skulle handla om att riktlinjer och praxis måste fram när det gäller vård i livets slutskede, men det tycker jag inte den gör. Göran Hägglund har meddelat ett klart nej till tydligare riktlinjer för vård i livets slut. Just i den här frågan delar jag Göran Hägglunds uppfattning. Visst kanske rutiner behöver ses över, men det verkar ju bara uppmärksamheten kring fallet Linnea bidragit till. Oavsett om det gäller barnsjukvård eller vård i livets slutskede generellt.
Anne-Lenas artikel handlar om något annat och jag tycker att hon gör en mattflykt och förskjuter fokus från de frågorna som fallet med Linnea väckt och handlar om. Trots förhör av alla 21 personer som vistades i rummet den kvällen Linnea dog så finns det inga svar. Trots inkallad expertis och sex månaders utredande finns fortfarande inget svar på hur flickan skulle ha tillförts så omotiverat höga doser av Tiopental - än mindre varför. Anne-Lena skriver dessutom att läkaren och hennes personal hela tiden nekat till att de skulle ha använt sig av medlet. Finns det en barnhärtighetsmördare lös på sjukhuset eller har någon gett Linnea injektionen efter sin död? Det är detta fallet med Linnea handlar om och svaren på dessa frågor måste fram, för alla inblandades skull.
Eva-Lena Haverdahl lägger istället fokus på att faran nu är att läkare känner större tvekan och kanske till och med avstår från att sätta in tillräckligt med smärtlindring i livets slutskede av rädsla för att det ska bli ett polisärende. Jag hoppas nämligen att om detta sker igen att det även blir ett polisärende. Bristande rutiner som gör att dödliga injektioner inte journalförs måste nämligen vara ett ärende för polis att utreda. Fallet med Linnea handlar om vem som tagit beslutet, genomfört injektionen och gjort det utan att föra journal på denna dödlig injektion?
Dessutom är fallet Linnea relaterat till en tidigare felhandling på samma sjukhus, vilket bör påverkat den inblandade personalens rutiner och uppmärksamhet. Jag får en känsla av att Anna-Lena Haverdahl inte tycker att de frågor som Linneas familj, åklagaren, jag själv och sjukvården behöver få sina svar. Men jag hoppas att jag har fel, avslutningsvis vill jag återigen citera barnläkarbloggen när det gäller praxis och riktlinjer: Döende är inte ett ämne för en kokbok med färdiga recept på doser och läkemedel för alla de situationer som kan uppstå i livets slutskede.
Gammelmedia på detta
SvD
Krassman, In Your Face
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar