Mission Impossible

Det är helt uppenbart att skolverkets uppdrag när det gäller tillsyn av enskilt bidragsfinansierad verksamhet, till vardags mer känt som friskolor är ett mission impossible. Jag är själv aktiv skolpolitiker i min kommun och när jag läser SvD:s Brännpunkt blir jag ännu mer övertygad om skolverkets hopplösa uppgift. Jag är av uppfattningen att dessa alternativ är bra även för den kommunala skolan, till viss del. Jag vill inte se ett monopol på skolområdet för jag tror att olika pedagogiska inriktningar och driftsformer berikar, och det är även min erfarenhet.
Är det klar som korvspad för skolverket, jag tvivlar

Men när jag hör om friskolor som inte ger varje elev möjligheten att klara sin skola och lägger medborgarnas pengar i fickorna på sina ägarna blir jag rasande. Lika rasande som när jag ser arbetsgivare som driver en verksamhet med stort överskott och vägrar investera det i sina anställda utan tillför bara det minsta möjliga. Både i lön och i möjligheter till utveckling. I mina tankar så har alltid det funnits en trygghet i att jag trodde att detta med friskolor var självsanerande, att skolor med dåligt rykte och dåliga resultat inte klarade konkurrensen. Men så som det ser ut idag så kanske jag måste revidera min syn på detta. Om inte skolverket klarar tillsynen, vem skall då veta att skolan inte håller måttet.

Det är ett faktum att de fristående gymnasieskolans lärartäthet uppgår till 6,9 lärare per 100 elever, den kommunala 8,3 lärare per 100 elever. Det är även ett faktum att fristående skolor har en högra grad av obehöriga lärare. Med detta i minne och trenden av ständigt ökande antalet friskolor i landet så undrar jag om skolverket själva inser sina begränsningar i det uppdrag som åligger dom. I min egen kommun så har vi ett antal fristående gymnasieskolor och antalet sökande elever till dessa minskar stadigt år efter år, men det ökar till de kommunala.

Krassman, In Your Face