söndag, november 26, 2006

Musik som stärker släktband och förbrödrar

Men det var väl på tiden! Det kassa förbandet har slutligen rivit av sin sista låt med påklistrad attityd och ilska. Nu kommer dom snart, man ser dom röra sig bakom scenen och ett öronbedövande tjut fyller Globen så att min svindyrt inköpta 3,5: a blir avslagen på en mikrosekund. Första låten börjar och nu äntrar dom scenen, gudarna är här och vi behöver inte vara rädda eller ledsna längre, Iron Maiden fräls oss ifrån ondo.

Efter att varit vid Medborgarplatsen och tagit några 19 kronors öl så lyckas jag och min bror att få sittplats i det överfulla tunnelbanetåget som skall ta oss till Globen. När vi lämnat perrongen så börjar sången, Maiden….Maiden…Maiden…. De icke redan frälsta ser på skaran med upplysta ögon. Ryggmärken, halsdukar och T-shirts, hela vagnen kryllar av dom. Gänget med tjejer som sitter närmast oss skrattar när de nu ofrivilligt hamnat i en karneval tillägnad Iron Maiden.

Stod och trängdes i kön till T-shirt ståndet, min brorsa skulle ha en och det är för övrigt bara han av oss två som har råd med 400 kronors t-shirtar. I denna trängsel så träffar jag en farfar som är där med sin son och sina två barnbarn, han frågar lillkillen som han hade i famnen vilken T-shirt han vill ha – Jag vill ha den med Eddie och pansarvagnen på farfar, säger pojken. Vad skall man säga, tre generationers Maiden fans på samma konsert.

Det finns mycket att säga om Iron Maiden men för min personliga del så är det ett par saker håller Iron Maiden över alla andra band.

1, Texterna som Steven Harris (gitarr) och Bruce Dickinson (sång) skriver är något helt speciellt. Gripande berättelser bärs fram med ett välutvecklat språk, ackompagnerat av den mest melodiska hårdrock.

2, Bruce Dickinsons engagemang. Tänker på när han tog ett eget plan och flög till Libanon och evakuerade Brittiska medborgare som hade fastnat i landet under Israels senaste angrepp. Att ta ställning är en sak men att sedan agera gör att han skiljer ut sig från mängd av artister.

3, Bruce Dickinsons närvaro på scen. Denna furie som springer, hoppar och fullkomligen flyger fram över scen. Otroligt att han orkar i sin ålder, men inte så konstigt kanske. Bruce Dickinsons var tidigare uttagen till Englands OS-lag i fäktning men var tvungen att tack nej till OS medverkan på grund av en turné med bandet. Killen kan prioritera.

Till sist vill jag bara tack min bror Joakim för biljetten och en underbar kväll som kommer att gå till minnes som en av de bästa konserter jag varit på. Tack brorsan…….
Brorsan

Krassman, In Your Face

5 kommentarer:

Anonym sa...

Tack själv brorsan för sällskapet hos hus gudarna. Det var lite småtrevligt med rödvinet också - framåt morgontimmarna - för den delen!

Krassman sa...

Helt rätt bror, det måste vi göra oftare.

Claes Nordmark sa...

Bad ni Bruce om en sväng i hans flygplan? Han kunde ha flugit er hem till Norrtälje efter konserten... ;-)

Alexander Sofroniou sa...

Steve Harris spelar inte gitarr, han spelar bas. Han är dessutom ganska bra på det.

Krassman sa...

Alexander: Ahhh, så jäkla klantigt. Du har helt rätt Alexander, jag tackar för rättelsen.