Det är många frågor som på ett eller annat sätt fått en koppling till det kommande Lissabonfördraget och den mest spektakulära, som jag kom i kontakt med så sent som idag var frågan hur fördraget kommer att påverka Sveriges egna rätt att avgöra uranbrytning. Till en början så känns ju frågan rätt märklig men efter en del borrande så har jag lyckats hitta sambandet till uppståndelsen kring frågan och dessutom lyckats göra mitt längsta inlägg hittills. Det började troligtvis med en synpunkt i
SvD som var skriven av Birgitta Möller från Folkkampanjen mot kärnkraft/kärnvapen. Med SvD:s hjälp i form av den smakfulla rubriken "
EU kan bestämma om svensk uranbrytning" var stenen i rullning.
Den här stenen, den är aj aj den ser du...Inom Centerpartiet så har den här frågan diskuteras flitigt och idag så fick jag äntligen sätta mig in i frågan och om det nu är mödan värt så kan jag i alla fall säga att EU inte kommer att avgöra om vi skall bryta uran här i Sverige i framtiden, det kommer vi göra själva. I dag finns det inget förbud mot att bryta uran i Sverige. Ett bolag som vill bryta uran måste dock fråga regeringen, enligt miljöbalken. Den kommun som berörs får yttra sig i prövningen och har veto. Regeringen kan alltså inte köra över en kommun som säger nej.
Men vad har då Lissabonfördraget att göra med detta då, jo genom Euratomfördraget som trädde i kraft 1958, samtidigt som fördraget om upprättande av den Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEG-fördraget) klubbades. Själva Euroatomfördraget var en följd av att investeringskostnaderna för kärnkraft för enskilda medlemsstater var höga samtidigt som det rådde energibrist. Följande finns att läsa i en rapport från
Sieps (Svenska institutet för europapolitiska studier).
Samarbetets mest centrala område beskrivas som att främja forskning och att säkerställa spridning av teknisk information. En av de ytterligare, mer omdiskuterade, uppgifterna för Euratom är att tillförsäkra samtliga förbrukare inom EU en regelbunden och rättvis försörjning av malmer och kärnbränslen. Denna försörjning är tänkt att säkerställas enligt principen om lika tillgång till resurserna samt genom en gemensam försörjningspolitik. Det innebär bland annat att alla förfaranden som syftar till att tillförsäkra vissa förbrukare en privilegierad ställning är förbjudna inom EU.
Det stadgas vidare att speciella klyvbara material är gemenskapens egendom. Äganderätten omfattar dock endast speciella klyvbara material som redan har framställts eller importerats av en medlemsstat, en person eller ett företag. Det betyder att optionsrätten som försörjningsbyrån som bildas 1960 inte skulle kunna användas för att tvinga fram brytning av klyvbara material såsom uran. Det bör dessutom framhållas att det till Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige fogades en förklaring där det framgår att det är varje medlemsstat som avgör i överensstämmelse med sin specifika nationella politik om den skall producera kärnenergi eller inte. Ytterligare garantier för nationellt självbestämmande ges i bestämmelser i EUF-fördraget om miljö och energi.
Inledningsvis kan konstateras att Euratomfördraget, till skillnad mot EEG-fördraget, aldrig varit föremål för stora förändringar sedan 1958. Några stora förändringar av Euratom sker heller inte genom Lissabonfördraget. De ändringar som införs omfattar främst Euratoms institutionella bestämmelser med syftet att anpassa fördraget till de nya bestämmelser som fastställs genom fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Av denna anledning är det svårt att se att ändringarna syftar till något annat än att strömlinjeforma och förenkla. Med andra ord så kan vi fortsätta att köpa vårt uran istället för att bryta eget, tills vi bestämmer något annat och den kommunen som berörs inte lägger sitt veto. Detta alltså lite kort om Lissabonfördraget och uranbrytning.
Gammelmedia på detta:
DN, DN2, SvD, SvD2, The Aftonbladet, NSD, LT,SvD3,
Nymedia på detta:
EU-granskning, Republikens röstKrassman, In Your Face
