torsdag, augusti 07, 2008

Idrott+politik = sant nr.II

Har flera gånger skrivit på ämnet om bojkott av OS i Kina och att varje idrottsutövare bör ställa sig frågan om bojkott eller protest. Nu har ytterligare ett initiativ tagits på detta. Det är ett 40-tal OS-deltagare som delar uppfattningen som även jag har att idrott och politik hör ihop. De har skickat ett protestbrev till Kinas regering, mot landets politik i Tibet. Bland avsändarna återfinns svenskarna Emma Green, Johan Wissman och Alhaji Jeng.

Dokumentet i sin helhet finner ni i länken. Det har undertecknats av flera framstående aktiva. Utöver svenskarna exempelvis världsrekordhållaren i 110 meter häck, Dayron Robles, Sanna Kallurs konkurrent Lolo Jones och skicklige USA-sprintern DeeDee Trotter. Om detta nu gör någon skillnad får väl alla experter diskutera om men jag är helt övertygad om att ju fler som vill och vågar ta ställning påverkar, oavsett om man är idrottare eller inte. Det är nämligen det som är det fina med länder som är demokratier. Alla har rätt att uttrycka sin mening och bli respekterade, något som Kina ännu inte greppat.

Krassman, In Your Face

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vällovligt men Kinas styrande kommer knappast att bry sig nu när dom har tidernas största PR jippo igång. Och face it - i slutändan vem bryr sig om en handfull idrottsmän? Om dom menade allvar skulle dom ju skita i att åka till OS eller hur? Att bara blåsa varmluft gör ingen skillnad.

Anonym sa...

Bara att hålla med. Stanna hemma då för guds skull om det skall protesteras.

Anonym sa...

Det går utmärkt att sätta press på IOK som skapat hela dilemmat. Bojkotta OS-sponsorerna under 2008.

Läs exempelvis på denna länk:
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=156009

Varken Diktatur eller Korruption är bra business på lång sikt, det vet de flesta företagare. IOK har inte fattat det ännu !!

Krassman sa...

Stu Boy King/Anonym 14.59: Själv tycker jag sättet som man visar sitt missnöje eller protesterar på måste vara på det sättet som skapar största möjliga effekt och uppmärksamhet för sin sak. Det som dessa idrottare har gjort tror jag skapar ett större genomslag och uppmärksamhet än om de hade gjort samma sak och stannat hemma, eller vad tror ni två? Nu finns dom på plats och kan till media rapportera varje dag om de demokratiska övergrepp som dom valt att ta avstånd från. De kan genom sin närvaro samtala med andra idrottare att göra samma sak och stå upp för ett fritt Tibet, vilket hade varit omöjligt om de stannat hemma. Varför skulle att inte vara på plats ge större effekt tycker ni två? I vilket sammanhang har ni själva lyckats få största möjliga effekt i en fråga genom att vända på klacken och inte finnas på plats där frågan är som hetast?

Det kanske bara är jag som ser dessa kopplingar men ser jag ett missnöje så är det bästa att delta och förändra. Genom mitt fackliga arbete mot en vidrig arbetsgivare som knappt respekterade de mänskliga rättigheter som råder på arbetsmarknaden och genom att engagera mig politiskt inom ett parti som jag vill påverka.

Självklart skall men finns där frågan avgörs och ställa dom kritiska frågorna. Kina vill ju ha så få kritiker på plats som möjligt så det är väl jätte bra att fler kritiker väljer att vara där, men det kanske inte ni tycker?